Cookies help us give you the best experience of our site. However, you can change your cookie settings in your browser depending on your preferences. Please read more about our cookies in our Cookie Policy.

19:20 | November 21, 2011

Sista ordet

Ska inte älta den här BB-debatten eller vad det blev så mycket längre.

Har fått många vettiga kommentarer på inlägget som representerar båda lägren om man säger så. Så gå in och läs eller tyck. Men jag låter min man få sista ordet och sätta P för den här diskussionen.

0 kommentarer


09:56 | November 21, 2011

Stackars ensamma flickan

Jag sitter på ett tåg till Göteborg och läser ”Porträttet” i tidningen Kupé. Detta nummers porträtt är Isabella Löwengrip.

Jag skriver ytterst sällan något om andra bloggare eller berömdheter i den här bloggen. Det har hänt någon gång tidigare men aldrig här faktiskt. Men jag blir så oerhört berörd och bedrövad när jag läser det här. Att hon kanske inte är så insiktsfull jämt kan man köpa hon är trots allt bara tjugo år men det blir stundom ganska genant när den är i tryck. Men efter att läst och analyserat texten framkom en annan känsla också. En stackars ensam flicka.

Det jag märkt hos mina läsare är att det är väldigt många yngre sådana. Något som till en början förvånade mig. Men det är ju klart man alltid vill kika framåt i livet. När jag var tjugo-nånting så älskade jag vad +30 brudarna i Sex And The City höll på med.

Jag vet inte vem Blondinbellas blogg eller tidning riktar sig till. Vem mottagaren är eller vem hon egentligen kommunicerar med. Jag tror hon är jättebegåvad och genom bloggens volym pratar hon direkt till ledare inom näringslivet som kan ge henne mer jobb. Hon är ju onekligen oerhört driven och strategisk. Hon har alla skills som en bra go-get-it-person ska ha.

Men vad är det hon säljer? Självkänsla, nej. Självförakt, ja! Dvs. om hon utgår från sig själv som den perfekta varelsen i sammanhanget och försöker “Blondinbellifiera” en hel generation.

Det är ju svårt att veta när saker och ting i livet hänt för den här lilla tösen. I och med att hon har bloggat och varit publik sedan hon var 14 år. Men hon verkar inte haft det så lätt hemma, döma av intervjun. Frånvarande föräldrar och ensam i tystnad i ett hem som alltid stod tomt när hon kom hem från skolan. Tidigt i hennes liv i känsliga år, blev bloggen hennes bästa kompis är uppenbart. Mobbing i skolan skapade fiktiva vänner på nätet och på den vägen var det. Genom sin blogg kunde hon visa sig duktig och kommunicera med sina föräldrar. Som istället för att se sin dotters rop på bekräftelse profiterade de på henne. Gjorde henne till Michael Jackson och helt plötsligt var HON affärskvinna. Dottern var en inkomst.

Isabella drömmer i framtiden om en riktig kärnfamilj. ”Jag kommer laga hemgjord mat och längtar redan nu till fredagsmys. Något jag själv aldrig fick uppleva som barn.” Men hon vill inte ha en relation med någon de närmsta 3-4 åren. (Dvs. en femtedel att hennes hittills levda livstid) har hon bestämt. Det känns som det finns en förtryckt ilska här mot föräldrarna. Med all rätt säger jag.

Att må dåligt är lika med att misslyckas framgår tydligt. Det är så hon fostrats. Isabella säger i intervjun att hon är känslosam gillar inte att se när hennes vänner mår dåligt. Jag vet inte om det betyder att hon blundar och stänger av eller måste peppa upp så dem blir så de blir så där äppelkäcka igen. Olycka är satan i Blondinbellas värld kanske inte i Isabellas, vad vet jag svårt att hålla isär alteregot med henne själv. De är snarlika, blev Isabella tillslut Blondinbella istället för tvärtom?

Isabella säger i intervjun att hennes dröm är att en dag är att bli riskkapitalist och bara ägna sig åt sitt investmentbolag. Hon vill bjuda in unga, hungriga entreprenörer och hjälpa dem att starta företag och samtidigt tjäna pengar på det. ”Som en slags idékonsulternas Dalai lama”.  Nu kanske inte det är exakt vad en lama sysslar med och det kanske var en ganska usel liknelse. Lite, jag-svänger-med-ord-jag-inte-behärskar-för-att-verka-äldre-än-vad-jag-är. Eller så är det en befängd självbild. Det är uppenbarligen farligt med för många ja-sägare runt omkring sig. Och hey, man blir inte mer livserfaren bara för man jobbar fort.

Allt som sägs i intervjun är godkänt av Isabella själv berättar hon för mig på Twitter. Hon är själv mycket nöjd med den. Men det vittnar tydligt om hur en onormal situation blivit oerhört normal och hon kan inte ens se det själv. Antingen maxa i 180 km eller ligga hemma på soffan och proppa ostbollar blank i sinnet. Mår man lite dåligt så äter man lyckopiller för att hålla samman.

”Jag biter ihop, håller skenet uppe och är trevlig den minut som krävs. Det är mitt levebröd”. Om ens levebröd runt tjugo års ålder är att vara trevlig då tycker jag man ska se sig om efter ett nytt sådant eller verkligen utvärdera sin situation om man inte vill riskera att få en riktig krasch någon gång i framtiden. För den där tiden kommer alltid ikapp vilket man vill det eller inte.

Stackars lilla flicka, våga bara vara tjugo du kommer hinna med allt ändå tro mig, du är ju begåvad som få. Tro mig hela världen är full av duktiga flickor, ni är bra utan att behöva få det bekräftat på alla sätt hela tiden. En kram från mamma är alltid bättre  än 500-du-é-bra-kommentarer.

 

 

0 kommentarer


11:49 | November 20, 2011

Saker man inte pratar om

Det fördelaktiga trots det övriga allmäntillståndet är att det ser ut som jag har sili-cans på den här bilden.

Raketmorsan var ute igår och känner sig ganska sliten idag. Tur att svärmor Lisette kommer hit och skämmer bort oss med en riktig söndagsmiddag.

Vet ni vad. Min kompis var på ett utredning för dyslexi för ett tag sedan. Denne vän som vuxenpluggar är i över 30 år gammal och för ett tag sedan bad läraren denne göra ett dyslexitest. I hela sitt liv har min kompis haft svårt för att stava och högläsa. Det har gått men det har inte varit självklarheter. De behövde inte testa länge förens man konstaterade att så var fallet. Min kompis var helt knäckt över detta men också lättad att det gick att diagnostisera, att det fanns ett “fel”. Jag frågade hur testet gick till och vad som var tydliga “symptom”.

När jag var lite sa alltid läraren att jag var lite slarvig. Vände på ord läste för fort. Missade slutet på meningen. Ibland hittar jag på helt egna slut. I högläsning så stakade jag mig ofta och allt det där gör jag fortfarande. Det är ingen självklarhet för mig att läsa en bok. Det är ingen avkoppling det kräver koncentration och jag läser långsamt. När jag skriver vänder jag på ord och ibland skriver jag helt fonetiskt. Jag ser inte mina fel direkt utan det kan ta ett tag innan jag uppmärksammar dem. Så jo jag har också en släng av det. Skönt att veta och nu vet ni.

Ett par väninnor till mig har berättat att deras underliv inte är detsamma sedan de fick barn. Inte bara i känslan utan även i utseendet. En annan har fått så mycket bristningar och säger att hon aldrig kan ha bikini igen. En kissar på sig när hon nyser och mår jättedåligt över att inte kunna hålla tätt.

Calle har sån ångest för att hans tänder har varit fula och dåliga (hans egna ord), så han har börjat drömma mardrömmar om att Penny ska få alla sina tänder i gommen.

Min mamma berättade för mig att hon tappade aptiten på mitten av sjuttiotalet. Därav förklarar det bilderna på henne näst intill utmärglad. Från att ha varit lite mullig tidigare i livet. På sjuttiotalet “tappade man nog aptiten” för ingen visste väl att Anorexia också gick att diagnostisera, att det var en sjukdom. Precis som med ADHD etc.

Jag känner en man som” bar på sin egen tvilling”. Han var oerhört smal och tanig som barn och när puberteten var försenad gjordes en utredning. Det visade sig att han hade i en tumör i magen som vägde sju kilo. Den sög i sig all näring. När de öppnade den var det bland annat fostervatten hår och naglar. Ingen kropp men uppenbara “människoämnen”. När han fick bort den så kickade hans utveckling igång och vikten blev normal.

Jag har fått massa pormaskar på överarmarna sen jag fick barn och jag har klämt och klämt så det kommer dröja innan jag visar mig offentligt i ärmlöst. Armarna är helt småärriga. Jag kan bli helt manisk så Calle måste rycka in och stoppa mig. Ja vi bär alla på en massa grejer vi inte vågar prata om. Allt från “skönhetsfel” till inre besvär. Vi bara lider i det tysta.

Maila mig om ni vågar om “era små pinsamheter” så kanske vi vågar bryta tystnaden och hjälpa andra. Dr Anitha har tystnadsplikt. Hör av er.

anitha.schulman@mastiff.se

 

0 kommentarer


16:21 | November 18, 2011

NY KATINKA TRAILER

[youtubeplay id=”P-viT8IzEmQ” width=”720″ height=”500″]

 

KATINKAFILMEN.SE

0 kommentarer



15:16 | November 18, 2011

Går det trender i rädslor?

Jag och min jättekonstiga armstump

 

När jag var liten så umgicks jag med en tjej som hette Susanna. Hon hade astma och var typ den enda jag kände som hade det. Det lät lite rymdigt liksom, a-s-t-m-a och hon gick och sög på den där tubsprayen titt som tätt. Jag minns att jag var avundsjuk på henne för det. Vafan var det i den där egentligen? Ljudet när hon tryckte ner pumpen på sprayen var nästan magiskt. Utochinvänt på något sätt. Det bekom mig lite att Susanna var högröd i ansiktet och andades konstig. Tänk om jag hade fått astma. Alla skulle vilja vara med mig då. När man var runt elva år så var det liksom populärvaluta det här med åkommor. Åkommor gjorde en speciell och man kunde be till gud om att få slå sig på gympan så man kunde få gipsa benet som alla skrev på men bäst av allt. Hoppa på kryckor. OMG.

Hur som helst så bodde Susanna tillsammans med sina föräldrar och storebror i ett hus. Jag var lite rädd för hennes pappa minns jag. Han såg ut som Bobby Ewing med skägg men hade något strängt i blicken. Hennes mamma såg ut som en riktig “dansmamma” fast hon var gift. Mycket märkligt. Men hon var väldigt vacker. Hennes syster var så stor så hon bodde inte ens hemma. Hon bodde med sin kille i en annan stad. Jag minns att hon hade backpackat i Thailand jag lyssnade storögt på hennes reseberättelser. Thailand visste knappt var det låg men det lät inte som någonting jag någonsin hade hört förut.

Susannas föräldrar rökte något enormt, minst två paket var om dagen och inomhus på övervåningen. Vi fick alltid springa och köpa cigg åt dem. Det var en win win för oss för då fick vi alltid lite extrapengar att köpa lite godis för. Men de drack inte bryggkaffe eller åt äggula för det kunde man få cancer av. Det var i alla fall rönen 1988.

Det här fick mig att tänka på en grej. Går det trender i rädslor, är vi löpsedelsrädslingar?

På åttiotalet var vi rädda för mögel, allergier, aids och ryssen.

På nittiotalet, miljön, EG, galna kosjukan, Rocha Gill, (bra rockbandsnamn förresten).

00-talet, bostadsbrist, fågelinfluensa och Y2K.

Hittills på 10-talet kolhydrater, Svinis och EU-kollaps.

Klart att vi ska vara aktsamma, men kan det vara så att vi är lite överdrivna ibland? Jag menar vi är ju någonstans inte bättre än Susannas föräldrar . Vi äter bra och tränar men vi stressar som aldrig förr. Till och med våra barn har stresskador innan två års ålder. Jag menar vi är ju superkomplexa och det är ju inte så att vi kan välja vad som kommer döda oss det vore ju befängt. Men varför gör vi då som vi gör, vad tror ni?

 

0 kommentarer