9:25 | August 30, 2014

Svar på frågor

Uncategorized

Hur kom du på att du ville skriva en bok? 🙂
Ida

Så få kommentarer här så jag kör en till. Hur tänker du långsiktigt med 5:2? För mig känns det jobbigt att äta lite kcal och inte se det bara som en snabbfixande diet. Gör inte den dieten själv men är nyfiken?
Hur tänkte och gjorde du när du skrev din bok rent praktiskt? Jag menar, hur la du upp det så att det skulle finnas en röd tråd igenom hela boken utan att tappa motivationen och bli tom på idéer? Jag skulle vilja veta mer hur du arbetade mer praktiskt med att skriva boken. Vad drev dig framåt etc?

Bee

Hej Ida och Bee, svarar på era frågor. Jag upptäckte en bristfällighet i “dietboksindustrin”. Böckerna var sällan skrivna av utövare utan dietister och hälsoexperter. Oftast så pratades det ganska kliniskt om kost och kalorier. Lite i manualform “gör så här” och “lycka till” typ. Ganska opersonliga trots att de flesta har avsändare med både ansikte, kött och blod. Så därav kände jag att det faktiskt kanske fanns ett hål att täppa igen.

Dessutom kunde många dietister och hälsoexperter tala om alla dieter efter att trenderna vände släppte de i princip samma bok i ny förpackning lite mera viktad mot den diet som är “het “just nu. Det jag upplevde när jag testade en massa dieter var att de var väldigt komplicerade och att man kände sig “dålig” och karaktärssvag ifall man inte klarade av alla kost eller träningscheman till punkt och pricka. I och med att en livsförändring som skulle vara något positivt kändes som en livsuppoffring blev det liksom inte så kul.

Jag hade aldrig läst i en dietbok en definition av hur mår man efter 500 kalorier första veckan och efter 2700 kcal tjugonde veckan? Jag gillar ju mat, jag har inga ätstörningar, jag har ett socialt liv, familj och vill dricka alkohol ibland. Om jag inte får göra det är livsförändringen inte av godo. Visst så blir jag hälsosammare men min livskvalité blir också så mycket tunnare.

5:2 funkar så bra för att det är anpassat för ett liv som inte är statiskt. Som kanske ibland kräver onyttig hämtmat och låter dig äta allt det där goda bara jag kompromissar två dagar i veckan och äter mindre. Efter man kört en kortare period  så blir det väldigt naturligt. En kompromiss snarare än en uppoffring. På köpet får du bättre värden och håller en jämn viktnivå efter du gått ner och jojjar inte. Så för mig är det supernaturligt.

Jag tror att det är bra att vara kalorinitisk i början för att “sätta” dieten hos dig. Har du hittat dina tvåmenyer så behöver du ju inte hålla på att räkna kalorier längre om det inte är för nöjes skulle :). När jag är nere på önskad viktnivå så kan man välja att fasta en dag i veckan alt. inte vara superkalorinitisk. Men äta lite. Jag tänker inte ens på att jag 5:2:ar längre det faller sig naturligt. Jag tror att man levde så här innan man fick man och familj. Vissa dagar var det lite hå och hej med maten. Så jag tror man gjorde 5:2 utan att benämna det som någon konkret diet. Jag känner mycket mer igen mina matmönster nu från tiden då jag var tjugo-nått.

För att svara på din andra fråga Bee. Det är ju roligt efter man fått ett bokkontrakt så tror man typ att man ska få en snabb skrivkurs eller dummy från förlagen men det är liksom bara tack och hej vi hörs om fyra månader då du har din första lämning. Man blir nästan helt lämnad till sig själv. Jag frågade lite kompisar som skrivit böcker om råd och det viktigaste är att de det som ett jobb och inte något kreativ och utsvävande. Det handlade om att vara otroligt strukturerad och jag skrev varje måndag till torsdag i fyra månader mellan 9.30 och 12.00. Det var ungefär så mycket “text jag hade i mig”. Sen hade jag ju en tydlig idé om bokens olika segment. Så jag skrev därefter. Men självfallet var det både tungt och oinspirerande ibland annars skulle jag ljuga. Men man har ju i första hand en förläggare att bolla med i första läget.

När texterna lämnades i början av februari så tar en redaktör över från förläggaren. Då “korrar” och faktakorrekturläser allt och skickar tillbaka till mig så jag får justera. Sen tvättar man på det sättet texten otroligt många gånger. Sen ska faktaexperter och riktigt korrekturläsare gå igenom allt som en sista gång. Däremellan tas bilder och formgivning av boken sker. Så sista texten lämnade jag och redaktören för godkännande i slutet på juni. Så det tar längre tid än man tror. Man är liksom inte klar efter fyra månader utan snarare efter nio månader. Om man räknar från första förlagsmötet. Boken kom ut i mitten på augusti och jag fick mitt bokkontrakt i början av oktober om jag inte missminner mig. Drivet framåt var ju själva utmaningen i sig och att man hade tidsdeadlines.
Fina lilla pojkis, man blir kär i honom bara genom bilden!

Ok, jag undrar en lite konstig sak: Det framgår ju att du ej längre är vän med Amanda o Alex. Jag undrar hur detta fungerar, ni som både är släkt OCH en del av Kändisstockholm. Och Sthlm är ju inte så stort. Hur jobbigt är det egentligen att vara osams när man delar stad, familj, bransch, vänner etc? Kommer man in i ”osamshetens lunk” till slut, eller är det en ständig kamp? Det måste vara rent jävligt när vänner ska välja sida liksom.

Jag tycker iaf att du är störtgrym. Kram!

Hannah

Hej Hannah, Ja han är så söt 🙂 Jag pratar sällan om släktingar och vänner i bloggen, så inte heller denna gång. För det leder just till sånt här. Antaganden och spekulationer. Så jag avstår. Hoppas du förstår. Kram

9:48 | August 29, 2014

Hjälp!

Uncategorized

 

Bild 2014-08-29 kl. 11.46 #3

Pojkis bara skriker.

Försöker blogga men det står still. Är helt blank i sinnet.

Hjälp mig, fråga något så ska jag försöka svara när han skrikit klart.

Puss

7:21 | August 28, 2014

Ett medie i taget

Uncategorized

 

Jag borde ligga hemma och läsa böcker på dagarna när pojkis sover. Men det gör jag inte, kan liksom inte koncentrera mig på text i större mängder än. Har försökt men är inte där än. Jag har börjat läsa längre reportage i tidningar. En bit på väg men jag är sjukt analog när det kommer till masskonsumtion av media. Kan bara göra en sak i taget, är onekligen ganska analog i medielandskapet. I helgen maratonkollade jag på 24 timmar Netflix drama, The Killing som jag verkligen velat sett. Men jag kan liksom inte nöja mig med ett eller två avsnitt. Börjar jag så vill jag se hela boxen. Så har det alltid varit och det är väl lite den numera digitala boxarnas funktion. Tappar jag serien i mitten av säsongen så är den lite förlorad. Svårt att komma tillbaka då. Tappade House of Cards efter avsnitt åtta på andra säsongen. Kommer inte tillbaka även fast jag verkligen vill. Men har inte ron i kroppen på något sett att plocka upp en avbruten tråd. Instagram kan jag max gå in på tre gång per dag för börjar jag så måste jag kolla hela feeden och det tar för mycket energi. Jag önskar verkligen att jag inte dumkollade på teve som jag inte behöver utan utnyttjade Tivos fulla kapacitet bättre. Facebook går jag in på max en gånger per dag men kollar sällan feeden mer än några scroll ner. Dvs om jag inte har en dialog med någon men då enbart dedicerad till den. Linkedin en gång i vecka max. Kanske borde vara där och härja mera? Twitter min gamla favorit får ungefär lika stor påhälsning som Linkedin däremot missbrukar jag mailen. Kan uppdatera i telefonen säkert tjugo gånger eller mer. Funderar på att läsa mer e-böcker än för Penny för att få mötet med gamla och nya medier. Tror att det skulle passa mig.

Hur ser era mediavanor ut, kan ni multitaska?

3:33 | August 27, 2014

Svärorden

Uncategorized

Nu har vi kommit till det där stadiet då Penny har börjat registrera avvikelser i språket och frågar helt sonika vad “fan” och “jävlar” betyder. Vi säger ju såklart att det är “fula ord” som man inte får säga och OM vi säger det så får hon lägga en krona i en burk.

Det blir många kronor. Alltså vi låter som värsta sjörövarna här hemma för när någon registrerar varje gång man säger “ett fult ord” då hör man plötsligt så ofta man säger det. Jag hade ingen aning att jag svär SÅ mycket. Det är helt hemskt. Har börjat tänka på hur jag pratar men det är inte lätt. Antar att det här är den bästa språktvätten. Man vill ju inte ha en fyraåring som går runt och säger skit, fan och piss utan att tänka på det liksom…

12:01 | August 26, 2014

Bubblan som sprack

Uncategorized
bild

Vet ni vad jag tycker är mest frustrerande med bebisen. Skillnaden nu från förra gången, det är att jag nästan räknar ner till hur långt det är kvar tills allt kommer “funka” igen. På riktigt. Att det är så otroligt lång tid, typ två år och nio månader. Eoner.

Jag har precis fått tillbaka min mens och superhormonerna är ur kroppen. Jag är trött på natten som vem som helst och även när han är mysig så tycker jag att han är ganska trökig…

Har suttit fast för länge i den här bubblan nu vill liksom se nästa utvecklingssprång. Förra gången tyckte jag att varje litet steg var magiskt nu vill jag snabbare se en helhet. Nu tittar han på händerna och jollar jättemycket men jag vill typ att han ska börja krypa. NU. Jag önskar att jag kunde njuta mer och omfamna min föräldraledighet men tristessen kryper sig på fortare den här gången. Hur gör ni som fått flera barn att få tiden att gå fortare? Då måste jag ändå understryka att jag är väldigt aktiv…