14:37 | June 26, 2013

Efter inspelningen blev det vinprovning. Veckans tips

Uncategorized

 

Puh nu har vi precis avslutat första inspelningsdagen av min kommande web-Talkshow och Podcast som heter Just Nu i Vasastan. Programmet där ingenting är för stort, smått extraordinärt eller insnöat. Vi träffar dolda makthavare och tar reda på vika de är och varför och hur de blev det. Tredje juli har programmet premiär och kan ses på bloggen, eller lyssnas på på iTunes eller Spotify. Hoppas ni kommer tycka att det var lika kul som vi.

På alla teveproduktioner där fokus är på topp när kamerorna rullar, känner man sig nästan helt tom i skallen efter. Då är det bra att varva ner lite och komma i fas igen. Varför inte avnjuta lite goda viner tänkte jag. Här är något jag måste rekommendera. För alla oss som kör med 5:2-dieten eller andra lågkaloridieter finns det ett vin jag bara måste puffa lite extra för. Two Oceans, Shiraz Rosé, Carbenet Sauvignon Merlot och Sauvignon Blanc Chenin Blanc från samma märke. De är friska och urgoda! Dessutom sjukt smakrika utan att ha lika hög sockerhalt som vanliga viner.

IMG_1215

Malin tyckte vinet var sjukt gott och tog med sig en flaska hem.

IMG_1216

Det här är Andreas Edlund, som är panelis tillsammans med Malin Gramer.

IMG_1218

Malin berättar om sin kärlek till färgen rosa.

IMG_1220

Ett vin som immar på glaset när det är 28 grader i solen är kanske det bästa som finns.

IMG_1222

It’s a wrap! Säg hej till vår gäst, PR-geniet Lili Assefa. Gäst i program två. Sänds 10:onde juli.

Här finns mer information om vinet:

Two Oceans Shiraz Rosé, 6460, 65 sek. (flaska)
Two Oceans Carbenet Sauvignon Merlot, 5069, 65 kr. (flaska)
Two Oceans Sauvignon Blanc Chenin Blanc,2027,  65 kr, (flaska)

Styled pack shot Rose_large 3

Inlägget är i samarbete med Two Oceans
//

7:37 | June 26, 2013

Sushi på 90-talet

Uncategorized

När jag flyttade till Stockholm 1998 då hade det här med sushi breakat på riktigt. En riktigt stark mattrend. I varje gathörn poppade det upp sushirestauranger. Sushin var på 90-talet motsvarigheten till vad pizzerian var på 70-talet och hamburgaren på 80-talet. Varje decennium har sin mattrend står helt klart. Antar att italienska köket präglade 00-talets och mexikanska långkok 10-talets. Hur som helst ska det här handla om sushi.

Jag omfamnade sushin som nyinflyttad i stan, ja jag omfamnade väl alla trender egentligen. Det var ju ett av alla sätt att ta sig an sin nya stad. Jag blev nog under ett tag lite wasabiberoende och mitt sushiintag kunde sträcka sig upp emot fem gånger i veckan när det var som värst. Jag testade flertalet restauranger för att hitta den bästa sushin i stan. Jag hade hittat hem till “min maträtt” tyckte jag. Fuck Italy är det något kök jag omfamnar så är det japanska, tänkte jag. Jag var såld. Under den här perioden i livet så var jag ju ny i stan, spännande absolut men också läskigt. Så när jag fick chansen då åkte jag fortfarande “hem” till Örebro där de flesta av vännerna fortfarande bodde kvar och berättade om mina eskapader i storstan. Men jag han inte fräna mig tillräckligt länge och berätta att sushi det åt man min minsann både till lunch och middag i Stockholm. Innan Örebro hade öppnat sin egen sushi restaurang. Med bitterljuv förtjusning så skulle den självfallet testas. Jag var väldigt skeptisk. Örebro må ha bättre konditorier och grekiska restauranger än Stockholm men det är långt ifrån en metropol när det kommer till matkultur. Därför kändes detta nästan hisnande. Vem i Örebro mästrade den japanska matkonsten? Vem hade kokat ris i sju år innan den fått röra fiskfilékniven? Vem hade i hemlighet burit denna oförlösta dröm inom sig och öppnat en japansk sushirestaurang? Vem var samuraien i Örebro? Det visade sig helt enkelt vara min gamla klasskompis och ortens unga entreprenör Frans (ej japan), som hade hakat på nymodigheterna i från Stockholm. Han var helt enkelt den första ortsmannen som vågade hoppas på örebroarnas intresse för rå fisk. Självklart hade det väl inte blivit helt “rätt”. Man kanske inte vågade  släppa det traditionella köket helt. Så sushin serverades dekorerad med paprika som färgade av sig på laxen allt mer ju längre den låg orörd i kyldisken. Som jag smålog för mig själv. Såklart. A small town will always be a small town, det var därför jag flyttade bekräftade jag för mig själv. Jag tyckte Frans var modig som gjorde det men örebroarna var inte redo för nymodigheterna riktigt än. Det dröjde inte många månader innan restaurangen stängde igen.

2001 och det var oktober. Jag hade träffat en ny kille genom en gemensam kompis. Klas kungen av Karlstad, stans hetaste frisör var min och när jag pendlade dit för att hälsa på honom över helgen, så fräste tjejerna på klubbarna efter mig. SÅ het var han. Så nöjd jag var. Frisör tänker ni. Men på landsbyggden är det ett högt ansett “straight” yrke och de elever på högstadiet som hade högre betyg än de som kom in på Naturprogrammet var frisörer. Alltså smart och snygg. What more could you ask for?! Hello.

Om Örebro i snitt är fem år “efter” Stockholm så är Karlstad närmare tio år. 2001 i november så var det dags för mig att få träffa alla Klas polare. Självklart var jag lite nervös, vi började med att förfesta på frisörsalongen sen skulle vi gå hem till en av Klas kollegor på sushimiddag. Det visade sig vara ett sällskap på närmare 20 personer som hade blivit bordsplacerade vid l U-formade långbord i kvinnan och kollegans vardagsrum. Hon hade köpt “blue dragon” shushikitet på postorder och provlagat ett par gånger innan den stora kvällen. Det var flera svåra moment.Att få till rullarna i “bambumattan” så de blev estetiska. Få rätt temperatur på riset och dosera med rätt mängd vinäger. Ikväll hade hon fått alla rätt. Innan krumelurerna skulle intas så höll hon en “sushikurs”. Ett tjugotal relativt vuxna människor satt och gjorde små microapplåder med två träpinnar för att hitta rätt balans på stickorna så att de vilade rätt mellan fingrarna utan att orsaka kramp. (Då var det fel). Senare hur fisken skulle ätas. Alltså att man skulle doppa fisken i sojan och inte riset. Då skulle nämligen allt smaka soja. Sen att den syltade ingefäran tog bort fiskandedräkten.

Någonstans fnissade jag hånfullt inombords som den storstadsadept jag försökte vara när jag såg att maki-rullarna var stuffade med morötter och gurka tillsammans med laxen. Men samtidigt var jag ytterst nöjd med att få på ett så urbant och belevat sätt kunna fungera som en närhanda coach i sushiätarkonsten för mina bordsgrannar med vräkig dialekt.

Jag åkte inte längre “hem” till småstaden jag åkte bort konstaterade jag där och då.