6:47 | May 30, 2013

Döden

Uncategorized
doden

Vi har en spännande relation till döden vi svenskar. Den är verkligen extremt obekväm även om man nu påstås sig inte vara rädd för den. Det är bara fåfänga att påstå att man inte är rädd för den. Lika fåfängt som att planera sin begravning för båda sakerna pratar runt den. Man kanske säger, jag är inte rädd för döden men jag är rädd för smärta eller hur min död skulle påverka min familj.

Ett begravningsplanerande fokuserar man på att planera “den sista festen”. Hur ska kistan vara dekorerad, hur ska gravstenen se ut, vilka psalmer ska läsas och sånger ska sjungas? Vart ska man ligga? Vilken musik ska spelas, vilka kommer att komma? En sorts dagdrömsförsoning med gamla ovänner etc. Man pratar återigen inte om döden utan manifestet runt om, som att vi skulle vara närvarande och se det skådespel som skulle utspela sig på sin begravning. För att vi pratar inte om NÄR vi kommer att dö utan OM vi kommer att dö. Som att vi alla är laddade med någon superhjältekraft och kanske i bästa fall kan undvika den ifall vi inte pratar om den. Pratar vi nu för en gång skull OM den så är det under ganska skämtsamma former. Som man gärna gör när något är obekvämt.

Jag kan inte påstå mig tänka mer på döden än någon annan. Men som det sägs, med livet flyttar också döden in alltså med barn närvarande, gör sig döden ständigt påmind. Jag funderade på det här med gudföräldrar. För vi måste ju utgå ifrån situationen att vi faktiskt dör och vill att vårt/våra barn ska få det så bra som möjligt. Är de gudföräldrar vi valt de bästa? Jag är jäkligt nöjd med valet av mina. Det kanske bara var ren tur. För där och då tänkte jag inte i dom här termerna. Pennys förste påtänkte gudfar gick faktiskt bort strax innan hon föddes. Jättetragiskt såklart, hon hedrar honom i sitt mellannamn.

Men ibland undrar jag när man gör det här stora valet i livet. Vet man ens vem man gör det för, egentligen? För vi ska alla en gång dö. Som Kent sa.

5:45 | May 29, 2013

D.I.Y.

Uncategorized
Kim Gordon

My heroine Kim Gordon

Back in the days...
Gud vad ni är peppande! Så glad jag blir, vad skönt att ni var därute. Fan vad ni är coola och jag känner mig så stolt att ni läser mig. Ni ger mig en massa inspiration. Fortsätt berätta! Snart kommer en bröllopsspecial till och massa inredning. Men först lite Do It Yourself.Det är väl ett relativt välkänt “begrepp” nu för tiden. Men för tjugo år sedan var det inte allt lika självklart. Mina väninnor som pluggade konst och sömnadsdesigns stora dröm var att bli anlitad av Ikea och “få jobb på H&M“. Jag minns själv att lärarna i klassrummen proklamerade flera stora multinationella varumärken som någon slags målsättning för oss elever. Där kan ni få jobb om ni är duktiga. Som att målsättningen alltid var att imponera på någon av de stora koncernerna och skaffa sig ett jobb. Alltså det är ju inget fel med det. Men som att det var den enda rätta vägen, var väl det som var fel.När jag var femton sexton, då älskade jag en musikgenre som hette Post Punk eller nu i efterhand  när man lyssnar så var musiken ganska kass som hantverk. Det var mer identitet och uttryck. Så kanske man kan säga. Men det var nytt och experimentellt, något heeelt annan. Det var väl mitt första möte med “att tänka utanför boxen”.Människor från olika band och musikstilar i hippaste New York startade band och skivbolag med varandra. Gjorde konst, design och musikvideos (som då var det störta och kreddigaste mediet av dem alla) ihop. De gjorde det själva i skuggan av den stora Grunge-eran. Utan tyngre investerare bakom spakarna, utan från egna pengar. Trots det skrev de största oberoende musiktidningarna om dem. Dazed and Confuzed, NME, Rolling Stone mfl. De hade inga superbudgets utan rörde sakta fram för privata medel och när de var balla nog så plockade något skivbolag eller modedesigner upp dom. Men då var deras varumärke så ikoniskt så de kunde sålt sig till Satan och ingen hade brytt sig. Sen de fortsatte trots allt med sina individuella projekt och var till synes ganska oberoende av jättarna.

Det var män som pratade om feminism och bandet Pussy Galore var feminister i kortkort. De utmanade könsmakten på ett intressant sätt och gjorde allt vi gör nu fast mer underground och experimentellt. Min tonårshjältinna hette Kim Gordon alltså någonstans är hon väl fortfarande min ikon även om man inte springer runt och har idoler på samma sätt som när man var femton. Kim är en av grundarna av den kreativa rörelsen jag nämnde tidigare som hette D.I.Y. och på frågan vad det symboliserar för henne säger hon i en intervju med Jan Gradvall följande: “- För mig står DIY för anti-corporate. Att inte vara beroende av andra utan att ta över produktionsmedlen och göra sin egen konst på egna villkor”. Utan att jag ens tänkt tanken på det så lever jag nog min sextonårsdröm. Jag gör det Kim uppmanade till och det är nog det roligaste jag gjort. Visst har det varit ett tufft halvår och alla pengar jag tjänat har oavkortat gått till verksamheten. Men den här månaden kunde verksamheten betala sig själv. Så stolt. Tack Kim för att du är en sån otrorlig inspiration. We did it!

 

8:12 | May 28, 2013

En hommage till Finland

Uncategorized
IMG_0586

Jag är så glad att intresset för mitt porslin börjar ta sig över sunden. Tack för tipsen på ämnen. Snart kommer en bröllopsspecial till 🙂 bara för det. Men fortsätt tipsa!

Permanent nagellack Shellac som sitter i drygt två veckor och upp till sju veckor på tårna perfekt under sommaren. Av Rossana hälsa från mig: 070-974 04 15

Har jag några Finladsvenska läsare på blogge? Snälla ge er till känna. Ja man får vara anonym. Här kan man läsa en artikel om mig (på svenska) i finska Huvudstadsbladet.