13:32 | September 30, 2012

Medicinmannen

Uncategorized

När man inte har ett äkta leopardskinn att tillgå så funkar mammas strumpbyxor lika bra.
På helgerna finns jag på Instagram anitha_schulman.

20120930-153156.jpg
12:39 | September 28, 2012

Tack, Hjälp, Förlåt

Uncategorized

Har spelat in ett maratonrace med podcasts så man blir helt tom i bollen efteråt. Dränerad och pantad. Vi spelade in en frågepod och det blev så många frågor då det blev två podar och sen spelade vi in en vanlig.
Jag tänkte på en grej härom dagen. Att bland en av de finaste egenskaper man kan ha är att vara snäll. Folk som är snälla tycker ju att de blir så ointressanta. Men det är ju en begåvning att vara snäll. För snäll ligger så långt ifrån våra primala instinkter. De som säger att man föds god ljuger. För allt handlar om överlevnad och överlevnadsdragen är reptilen i dig. Girig, självisk, flyktig, rädd och ilsk. Så snäll är bland det finaste man kan vara. Det är mycket lättare att vara elak och trycka ner än god och förlåta. När man har barn förstår man hur laddat ett “förlåt” är. Det är undergivelse och empati i ett.
Jag var på ett bröllop för en månad sen och prästen under vigseln talade om tre viktiga ord man ska bära med sig i livet eller i en relation. Tack, Hjälp, och Förlåt. De orden eller handlingarna är de svåraste men de största. Tyckte det var så fint och tänkvärt.

20120928-143843.jpg
8:34 | September 26, 2012

En inblick i ett samhälle jag glömt

Uncategorized

Jag var på Palmefilmen på bio igår. Det tog ett tag att smälta alla intrycken måste jag säga, så stark på så många olika sätt. Framför allt var det som grep tag i en att det var en påminnelse om ett samhälle jag glömt. Hur stor och allmän politiken var. Har skrivit om det här tidigare hur viktig visionen var.

Alla vuxna som barn var aktiva i de politiska besluten. Vid frukosten talade man om det som skedde i världen och Sverige  på ett annat sätt än man gör idag. Politiken förenade snarare än bröt isär. Hur rödfärgat och politiskt vårt samhälle var. På dagis sjöng vi Kumbaya  och Winnie Mandela, på kvällarna tittade hela familjen på nyheterna och diskuterade världsläget. Det fanns alltid en nerv om att vi var med om något stort. När Tjernobylkatastrofen inträffade pratade vi ständigt om det i skola och i hemmet. När Gorbatjovs Perestroikareform genomfördes eller när Berlinmuren föll. Såklart när Palme blev mördad. Vi pratade om för eller emot kärnkraft. Antimobbingkampanjen Rör Inte Min Kompis var mer än en brosch på bröstet och man gick på Mulleskola och lärde sig att ta hand om miljön och panta burkar. Vi visste hur man såg om en sjö var “sur” alltså förorenad och vi var rädda att Reagans kärnvapenarsenal genom Genesis musikvideo. Fidel var farlig och Thatcher var av järn. Precis som Ryssen om man skulle tro på all amerikansk actionfilm. Underhållningsprogrammet Helt Apropå drev med alla svenska och internationella  politiker och stora politiska frågor. I Barnjournalen  fick vi lära oss allt om löntagarfonder och Kalla Krig.

Att vi växte upp med det där hur kan vi då ha glömt allt det viktiga. Solidaritet, Medmänsklighet, Hänsyn och Respekt. Vad hände med oss? Om någon skulle kunna förvalta det politiska arvet så är det väl vi och varför misslyckas vi så brutalt? Jag kan knappt namnet på alla ministrar idag och ärligt talat så vet jag inte så mycket om världsläget och knappt vad några stads eller regeringschefer heter längre.

Idag känns det som sakfrågor driver oss, det känns som att “vad som händer på twitter” eller i gårdagens Hollywood Fruar berör mer än äldreomsorgen. Vi skänker pengar till hjälporganisationer via sms, köper oss goda samveten och tid för att slippa bry oss mer än vad vi behöver. Allt känns distanserat och avtrubbat. Vad hände med värmen och passionen. När blev vi så kalla?