Cookies help us give you the best experience of our site. However, you can change your cookie settings in your browser depending on your preferences. Please read more about our cookies in our Cookie Policy.

12:31 | November 10, 2011

Att inte kunna råda över allt

När jag runt dryga tjugofem år gammal satt och funderade över min framtid och vad jag ville med mitt liv så tänkte jag att jag ville jobba med ditten och datten, gifta mig, resa hit och dit. Flytta hit och dit. Köpa sommarstuga och bli gravid runt trettio år. Dvs. få mitt första barn runt 31. Som det kontrollfreak jag tror många tjejer är så vill man ju kunna råda över allt. Motgång är lika med misslyckande. Målbilder är bra men de får inte vara orubbliga.

Jo det mesta i min målbilden infriades. Förutom att jag blev skild så det bara stod härliga till och jag fattade absolut ingenting. Det här ingick inte i planen, nu var det ju dag att producera barn!? Jag kraschade totalt och inventerade mitt liv. I efterhand var det det enda rätta vi var väldigt olyckliga och långt i från barn. Vi kunde knappt ta hand om oss själva.

Sen ville ödet bättre och träffade jag Calle och planen fylldes med ett vackert innehåll. Vi träffades i juni och var gravida efter två månader. Jo allt var vid det här laget nästan precis som jag önskat. Vecka 11+6 fick vi vårt första missfall. Jo det var oerhört sorgligt. Vågar knappt vidröra tanken. Tomheten var total ett tag men vi hoppade upp på hästen igen och levde ett ganska vanligt liv även fast barngrejen spökade outtalat. Vi blev gravida igen och livrädda. Hoppas det inte blir som sist så vi tog inte ut någon lycka alls. Kanske tur det för att missfallet var ett tidigt konstaterande. Efter det blev jag livrädd för hela grejen. Det som tidigare inte ville stanna kvar där nere. Ville nu inte stanna kvar där uppe. Missfallen blev misslyckanden och jag trodde för ett tag att jag aldrig skulle kunna känna någon lycka i livet om jag inte blev gravid igen. Jag blev nästan besatt av tanken. Ägglossningstickor hit och dit och graviditetstest på storpack. Ligga på timmen och hoppas på “att det tog”. Allt var så fruktansvärt kliniskt och ett år efter den där nyförälskade sommaren var vi ganska hålögda och glåmiga. Lystern hade liksom försvunnit.

Man gör inte barn på storpack av diverse stickor. Sad but true.

Näe det funkade alltså inte. Vi var bara tvungna att byta fokus. Tänka på att vi fortfarande var unga. Jag bytte jobb och spelade in en långfilm. Vi gjorde om hemma, slog upp en vägg. Calle flyttade till nytt kontor.

Helt plötsligt en afton i Colombia så visade sig ett plus på en sticka efter några veckors mystiskt illamående. Det gick. 32 år gammal blev jag förstagångsföderska två år efter min “ursprungsplan”. Trots allt så har jag haft en himla tur, jag träffade min stora kärlek tre månader efter jag skilt mig och blev förälder knappt två år efter Calle och jag föll i varandras armar .

Förstagångsföderskorna i Stockholm i vissa stadsdelar är 38 år gamla. Tänkte de som jag, först träffa den rätte, karriär och sen barn? Blev de också dumpade, eller hittade de inte någon alls? Hade de sen svårt att få barn när han väl dök upp eller kunde inte längre bli gravida alls? Mycket möjligt. Eller så kanske det kanske är helt självvalt. Inte vet jag. De kanske inte vill ha barn alls.

Men det jag vill säga med det här är att man kan inte råda över allt. Vi kvinnor tror det är smartness att kontrollera vårt öde men det är inte att vara on top of things. Visst kan det ge dig fördelar i livet med en bra karriär. Men i slutändan kommer alltid familjen vara viktigast. Så våga att inte vänta om du har den möjligheten och gjort det valet. Det går att kombinera. Livet är inte antingen eller. Eller en sak i taget. Det är oftast allt på en gång. Det är det som är innehållet i planen.

0 kommentarer



09:01 | November 10, 2011

Sova hela natten

Sista två veckorna har det tagit bortåt en timme att natta Penny, Hon är på ett jävulskt humör och skriker hysteriskt. Tidigare har vi aldrig haft problem med själva insomningen däremot att hon vaknat på nätterna ett par gånger och jag får svårt att somna om.

Vi kände att det började bli dags och jag gav boken Sova hela Natten av Anna Wahlgren till Calle i måndags. Han läste och läste, hummade och läste. Sedan förberedde han Penny inför natten och gick in och la henne.

Jag har hört av vänner att det kan bli en ren mardrömsvecka när man börjar tillämpa det här. Men efter en kvart kom han ut och det var knäpptyst i sovrummet. Jag trodde inte mina öron. Sedan har det funkat hur bra som helst.

Vi ger henne lite ersättning och lägger henne vid åtta på kvällen. På mage.

Väcker henne vid 23.00 då är hon så disig då så hon fattar nog inte att hon är vaken. Ger henne Godnattvälling. Då lägger vi henne på rygg.

Vid sextiden på morgonen har hon själv vänt sig till magläge och vill komma över till vår säng.

Vid 07.40 vaknar hon och jag och vi går upp runt åtta.

Tidigare har hon själv fått somna in dagtid men nu lägger vi henne aktivt. Efter frukost (lägger vi), efter lunch (lägger vi) och innan middagen självsomnar hon oftast. Så hon får ca 15 timmars sömn per dygn som boken rekommenderar.

Det känns som vi fick tillbaka våra kvällar. Man blir ju helt slut av en skrikfest så då är det ju bara att kasta in handduken själv. Penny blir dessutom en lite lyckligare bebis som orkar mera när hon är utvilad. Såklart!

Just det hur funkar det i era hem?

Hos oss tar jag nätterna, Calle vaknar inte om hon skriker till så jag har liksom lagt ner att försöka verka obrydd tills han vaknar och när vi båda är vakna är ju båda sura. Så jag tar hellre nätterna. Jag är inte lika sömnkänslig som honom. Han ger mig ju värsta frukosten och tar en helgmorgon. För mig räcker det. Jag har alltid varit ganska morgonpiggt lagd men kvällstrött. hur gör ni?

0 kommentarer