19:35 | July 31, 2011

Man glömmer så fort men minns allt

Uncategorized

Vi åkte hem från sommarstugan idag och har beslutat oss för att ha kvar den. Efter att fått försöka sälja den i två och ett halvt års tid. Det kanske finns en mening med allt.

Kanske var det meningen att den skulle vara kvar till Penny kom.  Hon fick oss  hur som helst på bättre tankar sista dagen på semestern. Vi har diskuterat det ett tag och beslutet känns hur som helst underbart. Nu ska vi sätta igång med den redan nästa helg. Nästa inlägg ska jag visa planerna sen får ni vara med och bevittna före och efter.

På vägen i bilen hem så laddade vi ner ett gammalt “Sommar” från SR-appen. En Pod-sändning pratprogram är en perfekt roadtrip till eller från sommarstugan. Den här gången var det David Batras från 2009. Ingen av oss hade hört det men det handlade om han och hans fru Anna Kinbergs dramatiska IVF-graviditet och förlossning. Både jag och Calle satt och grät så att tårarna rann vid femtioåtta minuter av sextio. Dels så var det ett otroligt bra sommarprat han var helt lysande. Men det alla minnen från en tid man fort glömt men minns starkt kom tillbaka. Sköljde över en på ett oväntat sett. Att vara gravid tre gånger på ett och ett halvt år. Att hoppas, bli ledsen. Att varje ägglossning en period var som ett reproduktionschema. När inte det funkade, när allt bara låste sig. Jag bytte jobb, fick semester, allt löste sig. Men fortfarande oron. Denna gnagande oro av eventuell besvikelse.

Vi upptäckte att vi var gravida med Penny i sjätte veckan i Colombia. Bakom mig hade jag flera missfall innan vecka tolv och i vecka sju så kom det en blödning. Den började precis som dom andra. Jag försökte stålsätta mig men oron rann över på alla håll och kanter. Vi gav oron snabba lugn genom att besöka en gynekolog en gång i veckan och göra Ultraljud för att se att den lilla svarta prickens hjärta slog så det syntes i skärmen och pickade i en högtalare. Men hela tiden gick jag och tänkte på hur jag mådde. Kände in och kände in. Tillslut var jag så skadad så jag drog ner trosorna på en parkering utanför ett köpcentrum och kollade efter blodfläckar. Då fick Calle nog med all rätt på denna sinnessjuka fars. Jag med, jag förstod att det var bortom alla orosgränser. Vi slutade temporärt där och då. När jag kom hem och träffade min svenska barnmorska i vecka elva då brast det. Jag hade tillslut oro för jag inte vågade oroa mig och skämdes så för att jag var så orolig. Jag ville ju så gärna ha det här barnet. Då sa min barnmorska att jag fick oroa mig hur mycket jag ville. Att det bara var bra för så här kunde jag inte ha det. Då släppte allt och oroskorparna flög ur kroppen.

Allt lunkade på jag glömde till och med bort att jag var gravid ibland. Hade så mycket på jobbet. Strax efter jul tittade min producent väldigt bekymrat på mig. Jag upptäckte att jag halvlåg över skrivbordet och fattade inte riktigt hur jag hade hamnat där.

– Du ska nog åka hem och ta det lite lugnt. Vi löser det här. Åk hem nu Anitha och ta det lugnt. Sa hon igen. Linda. Det var nog tur att hon sa det. I taxin på väg hem låg jag på golvet och grät av smärta. Sammandragningarna var påtagliga och veckan var den tjugosjätte. Vila fick det bli.

Sen var det ett bröllop att tänka på och jag kände mig fortfarande inte speciellt höggravid trots att det nu var vecka trettio. Men direkt efter bröllopet var det som att trycka på en knapp. Det var som Penny hade hållit sig för min skull. Så jag skulle fixa bröllopet utan att ha en baby i magen att tänka på. SEN gjorde hon sig påmind.

I vecka trettiofyra kom det plötsligt fostervatten som ett litet plask mitt på badrumsgolvet. Vi åkte in. Kraftiga sammandragningar men igen “läcka”. Blev hemskickade. Blev sjukskriven på femtio procent. Samma sak nästa helg. Samma besked.

Var hos barnmorskan i vecka trettiosex för näst sista kontrollen innan förlossning. Fundusmåttet var uppnått till fullskaligt.

–Nu kan hon komma när hon vill. Hon är färdigbakad ska bara jäsa lite först. Sa Marianne. Min barnmorska. Penny tog uppenbarligen Marianne på orden. För hon kom redan på natten samma dag som besöket hos MVC. Vecka 36+1.

Penny låg ju i säte så jag skulle på bäckenröntgen och vändningsförsök på dagen hon kom. Vi beslutade oss för Kejsarsnitt. Calle hade varit på firmamiddag och kom hem lite slirig vid halv ett. Jag hade precis gått och lagt mig efter att ha vaknat i soffan sovandes över armstödet. Jag somnade av kramperna i magen av ren utmattning. Ville inte ringa honom och störa. Inte heller Danderyds förlossning. Hade ju blivit hemskickad två gånger nu. Vi tog ett bad på natten när han kom hem och gick och la oss. Jag vaknade vid halv tre att vatten forskade ut mellan benen. Trodde först att det var badvatten. Sen väckte jag en djupt sovande man som i chock insåg att kalsongerna var genomblöta. Vi åkte in och var inskrivna vid 03.49. Vi fick reda på att vi skulle in på operation runt fyratiden på eftermiddagen. Men när klockan var halv nio på morgonen var jag redan öppen fyra centimeter. Så nio rullades jag in på operation lite i chock. SMSade och mailade jobbmail inne i operationsrummet. Jag var så redo men helt livrädd för den där människan i magen. Vem var hon?

När hon 10.11 svischade förbi mig upp och ner sprutade tårarna. Hon såg ut precis som jag föreställt mig och listat ut från ultraljuden. Så länge som vi väntat, längtat, önskat och nu var hon äntligen här i inte bara i 2D utan i full dimension.

2675 gram liten sparv landade på mitt bröst och började suga direkt.  I det ögonblicket vändes hela livet upp och ner och blev sig aldrig sig likt igen.

Ibland glömmer man när man har en skrikande otröstlig tremånaders klockan halv fyra på morgonen hur länge man egentligen väntat på det där skriket. För ett år sen kunnat betalat vilket pris i världen för det.

Då blir det inte så jobbigt. Jag antar att man gör allt hur stort eller litet man vill. Man glömmer fort men man minns ändå allt från den resan.

8:07 | July 31, 2011

Hållapåandet

Uncategorized

Jag funderade på det här med “hållapåandet” när man har barn. Jag förutsätter att jag kommer få en massa skit för det här men jag hoppas ni förstår vad jag menar. De flesta som haft små småsyskon när de varit betydligt äldre har nog det i sig.

Jag har haft husdjur hela livet. Man är då väldigt van att mata, hantera bajs, kräks och allmänt pyssel. Logistik för resor etc.

Jag vet inte eftersom jag bara kan tala från egen erfarenhet. Men hållapåandet är ingen stor grej för mig.

Pratade med en mamma som inte hade haft husdjur eller småsyskon hon tyckte nästan att det var en chockupplevelse hur mycket det var att fixa och trixa.

Snälla tolka nu inte det här som att jag jämställer ALLT som rör bebisar med djur utan bara logistiktänket. Förstår ni vad jag menar?
Vad har ni för erfarenhet. Jag kanske har helt fel här?

19:48 | July 29, 2011

Semester

Uncategorized

När man hängt ihop varje dag i fyra veckor. Då inser man att det är bra med att ha olika sysselsättningar. Så man får längta lite.

Men man inser också vikten av att våga ha tråkigt med varandra. Att inte varje dag måste vara ett event. Att livet är väldigt lätt att leva om man vill. Att det är okej att vara tyst eller prata hela tiden eller att göra allt eller inget. Kravlösheten i sig är det som är tryggheten.

Men den kräver en liten motprestation. Kärleken. Den kommer aldrig av sig själv. Anstränger man sig inte för kärleken så blir det aldrig så  kravlöst. Den ska vårdas ömt och ömsesidigt. Man ska se och bli sedd. Den ska bjuda på många skratt och stunder av allvar. Tystnaden under en bilresa med smattrande regn mot rutan och P1 på radion eller nostalgiminnen i solsken till gamla låtminnen. Planerna för framtiden och ältande av nutiden. Allt och ingenting. Han bjuder på allt det där. Fina han och nu ska han till jobbet på måndag och jag saknar honom redan.

8:29 | July 29, 2011

Lek och sov

Uncategorized

Idag har jag en riktig bloggagenda. Ska omorganisera i barngarderoben, packa upp från Köpenhamn, tvätta och blogga. Gaaah hur ska jag hinna med allt?!

Korkad grej. Vi har köpt små gulliga leksaker till Penny som hon ska öva upp sin motorik på. Det har varit okej men inte kul. Hon jobbar hårt och lyckats greppa en liten ring ungefär var femte försök. I Danmark köpte jag en mjuk boll med en skallra i, på måfå. Hon fullständigt älskar den! Såklart. När bebisar inte kan koordinera motoriken vill dem ha stora föremål som de klarar varje försök med. Supersuccé tränar både fötter och händer. Skrikskrattar av lycka.

I övrig är hon inne i ett nytt “utvecklingssprång”. Hon är asjobbig nu. Suuuperklängig och får vansinnesutbrott som håller i sig i en och en halv timme till två timmar typ varannan dag. Det handlar om ny intrycktörst har jag läst mig till. Är hon tröstlös, så kör vi en skallra för att avbryta det hon “fastnat” i och byter miljö. Då glömmer hon bort vad som var så fruktansvärt temporärt. Ibland får Lady Gaga, Nassim Al Fakir och Britney rycka in när det är alldeles för tröstlöst. Hon älskar dom. Det var hemskt när hon vansinnesgrät i en timme och man fattade inte vad det var. Nu för tiden hör man ju vilken typ av gråt det är, (gasknip, hungrig, trött etc). Det här var en ny sådan. Så det tog sig ett par dagar att lista ut vad som skulle göras. Jag går runt med henne på armen hela tiden och hon ska vara med på allt. Nu har jag fått träningsvärk så Babybjörn har fått gå in på OB.

Äntligen har hon blivit stabil i kroppen och gillar numera att sitta upp.

Sen har jag en fråga. Vi nattar ju henne med flaska som sista mål. Runt 22.30 somnar hon i regel. Nu vaknar hon första gången runt 05.30 då ammar jag henne och flyttar henne till vår säng. Sen vaknar hon igen runt 08.30 mellan oss. Men det är ju nu i den här åldern man ska börja flytta barnsängen från vår säng. Alltså mitt hjärta blöder det är ju så svårt.

Dessutom får man flytta över henne till vår säng på morgonen eller ska de helsova i sin säng? Jag dör ju lite varje gång hon somnar med sin panna mot min haka runt sextiden. Det är ju typ det mysigaste på jorden. Eller gör jag mig bara en otjänst inför framtiden?

14:44 | July 28, 2011

Ett universalplagg

Uncategorized

Jag har hittat det! Ni vet det där plagget man har tills det faller i bitar. När man bittert måste inse att en lång kärlekshistoria är till ända. Här är det.

Hittade det på rean i Köpenhamn. En Cashmeretröja i kamelbrunt i stl. XL. Snyggt som tröja över ett par jeans. Elegant som klänning. Avslappnat på landet med lågskor och tajts. Flärdfullt i stan med högklackat och bara ben. Älskar den.

Vad har ni för ett sådant plagg?