8:53 | April 30, 2011

Den som sliter mest vinner!

Uncategorized

Jag förstår allt mer när jag läser vissa av dessa kommentarer på min och Amandas blogg så får jag en bild av vad som verkar vara otroligt grundläggande i mammarollen. Ett slags martyrskap.

Jag gjorde minsann…! Jag klagade inte… Barnflicka nu, herregud!

Om jag ska tro på vissa av kommentarerna så är jag ju HELT underkänd som mamma för att jag visade svaghet i inlägget innan. Jag skulle vilja se den mamman som någon gång inte suttit och ammat och gråtit och känt sig värdelös och ensammast på jorden. Sömnbrist kan ställa till både det ena och det andra med humöret och självkänslan vill jag lova. Till och med supermamman Ebba von Sydow tror jag gjort det vid ett svagt ögonblick.

Den där jag klagade inte-mentaliteten är väldigt intressant. För det är ju precis det man gör, fast i retrospektiv. Som att man liksom spände käkarna och knep ihop munnen i tre månader och “härdade ut” för att sen få någon slags “tapperhetsmedalj”. I vadå? En bättre plats i himmelen? För det är ju knappast så att ens barn kommer tacka en i framtiden för att man bet ihop utan att visa sårbarhet den där första tiden. Kommer man dessutom se ner på sina egna barn ifall de inte är lika “starka” som man minns sig som? För bilden är ju endimensionell. Det är ju bara en själv som är referenskällan.

Att det var så känsligt ämne det där med barnflicka. Jag har inga syskon. Calle har två som båda har familjer på sitt håll och jobbar heltid. Calles mamma jobbar heltid och är ensamstående. Mina föräldrar bor 25 mil härifrån och har aldrig haft hand om ett spädbarn, jag var 2,5 år när jag kom.. Visst kommer min mamma komma upp så ofta hon förmår men hon kan ju inte avlasta mig med henne nu på en gång, däremot sköta “marktjänsten”.

Så jo barnflicka en eftermiddag i veckan är ett alternativ för oss. För vi har ingen som kan passa henne eller avlasta oss som ett eventuellt syskon/förälder kan göra några timmar då och då. För det vore ju motsvarande den hjälpen en familjemedlem skulle kunna bidra med. Hur kan man inte jämställa det? Det är ju en otrolig dubbelmoral i frågan. Intressant.

14:36 | April 29, 2011

Så kom den där dagen…

Uncategorized

Ja så kom den där dagen som jag bävat så för. Vi har provat försiktigt och det har gått bra så här länge. Calle har varit iväg på några möten och en inspelning. Men idag är han på konferens och kommer inte hem för ens imorgon. Här sitter jag återigen i sängen. Som att jag aldrig ens steg upp liksom. Dagar blir timmar eller snarare en tidslinje. Jag förstår på ljuset i rummet att det borde vara sen eftermiddag typ. Vardagen är här. Reality bites.

Hon är inne i någon matfas och äter ungefär varannan timme. Hon höll mig halvvaken mellan två och fem och sen vill hon ha mat med en och en halv timmes mellanrum. Hela dan. Det är liksom knappt någon idé att fälla upp amnings-BH:n innan man ska fälla ner den igen känns det som. Varje gång jag lyckas somna till så vaknar hon och vill ha mat. Det är ju som det står i böckerna. Precis när man hittat en rutin som funkar så kastas allt om och man är på noll igen.

Inga kompisar svarar i telefon heller. Det är första dagen jag har behagat mig att ringa någon alls eller ringa upp missade samtal jag fått under veckorna. Så det är ju inte deras fel. Men jag blev bryskt påmind om att världen utanför pågår i allra högsta grad. Inget har stannat upp bara för att jag gjort det.

Folk är på sina arbeten och helt plötsligt slog det mig att det kommer inte jag vara på jättelänge. Lika skrämmande som härligt. Men jag har liksom inte heller hittat min plats i vardagen i hemmet utan Calle till hands.

Går jag på toaletten så måste jag helt plötsligt ta med henne. Det hade jag inte tänkt på. Jag måste ta med henne i barnvagnen om jag kilar ner och hämtar hämtmat. Vilket i sig tar ca 20 minuter (påklädning etc.) för något som skulle kunna ta fem minuter. Det är helt nya lärdomar att ta in och anpassa sig till och det är klart det känns som en boja just för stunden. Men det kanske är lika bra att riva av plåstret fort och kallduscha sig igenom det här.

Men en barnflicka eller barnvakt några timmar i veckan kan nog inte skada så man få lite andrum ibland. Hjälper det mig så hjälper det ju henne.

8:49 | April 29, 2011

Bröllopssvag

Uncategorized

Nu kommer min kompis Helena hem hit med frukost. Vi ska kolla på Bröllopet och älta en himla massa. Just nu ligger jag och Penny och gosar och lyssnar på Love Spreads jag lär henne allt jag kan om tidig britt-pop. Vi är framme vid Stone Roses betydelse för Oasis. Nu kommer Pretenders med en fantastisk liveversion av Hymn To Her och efter det Pink Floyd med Wish You Were Here. Vi har mycket musikhistoria att gå igenom hon och jag.

Jag är väldigt svag för TV-sända kungabröllop kommer liksom alltid en liten tår. Jag är på något slags sätt nervös för deras skull.

15:04 | April 28, 2011

Från "Bytoken" till Pedofilen

Uncategorized

Det togs ganska lätt på det här med pedofili på 80-talet då jag växte upp. Jag minns flera runkande pojkar och gubbar som allt för ofta avfärdades som “bytokar”. De onanerande gärna i relation med idrottsanläggningar, badhus och lekplatser. Så jag är inte jättechockad men förfärad över det Patrik Sjöberg precis offentliggjort.

Jag tror att idrott i vissa fall kan vara ett perfekt alibi för flera incitament än just idrott för vissa. Jag växte upp i en liten bruksort fram till jag var nio år där idrotten var själva navet i byn. Så som det var på de små orterna på 80-talet. Allt man deltog i var olika typer av föreningsliv.

Jag åkte längdskidor och skridskor vintertid. Spelade fotboll, sprang terrängmaraton, tränade gymnastik, orienterade, red och spelade handboll övriga delar av året.

Vår handbollstränare Uffe var “lite speciell”. Han envisades med att alltid komma lite sent till träningen och handbollarna var av någon outgrundlig anledning inlåsta i ett skåp i herrarnas omklädningsrum, som Uffe hade nyckel till. Vi var ett flicklag med flickor, sju till nio år gamla. Han hade nyckeln till bollarna så man fick artig vänta på att han skulle behaga dyka upp innan man fick bollaccess och kunde börja värma upp på riktigt.

Då stod han alltid bredvid bollskåpet, spritt språngandes och runkade besvärat över att vi var tvungna att hämta bollar när han bytte om. Som att han trodde att vi inte hajade att det hängde ihop! Det där med bollarna och hans runkning.

Vi tyckte såklart att han var skitäcklig och berättade både för föräldrar och skola. Men det hela avfärdades efter ett föräldramöte som att Uffe bara var en av de andra bytokarna som var allmänt kända för offentlig onani eller fluktandet på badplatsen. HEEELT HARMLÖSA. Självklart hotade Uffe med att läsa lusen av goltuppen och det ville ju ingen. Så vi sa inget mer.

Det var först när tok-Uffe bjöd in föräldrar och barn till gemensamt bastubad efter träning som det hade ” hänt något icke så harmlöst ” med någon stackare som valde att ställa upp. Då först tog skruv hos dom vuxna och skola. Plötsligen var Uffe avpolleterad från sina handbollsåtaganden och sågs allt som ofta dagdriva runt på cykel eller slå något av sina åtta stackars barn nere vid Konsum. (Det var det inte heller någon som reagerade kraftfullt på)?!

Socialgrupp tre fick hållas för sig med sin skit verkade attityden vara. Jag tror inte man ser lika mycket mellan fingrarna idag på tvångsonanerande 45-åringar i anslutning till idrottsplatser. Tack och lov. Ni ser ALLT var inte bättre förr.

Dagens ros till Patrik Sjöberg!